”Jag har många gånger fått frågan, varför gör du det? Vad är ”meningen” med att vandra/gå så långt…!?
Men det är just det som är meningen för mig, det där med att utmana sig själv, ensam eller tillsammans med andra likasinnade. Vår kropp är ju det mest fantastiska verktyget vi har. Aldrig är väl heller aldrig gemenskapen så bra som när man delar/möts i samma intresse.
Stigen, eller rättare sagt leden som jag på midsommardagen 20 juni fick äran att bevandra tog mig från Kyrkoruinen i Selånger till Tuna Hembygdsgård, Matfors, som var den första stafettetappen av S:t Olavsledens pilgrimsstafett 2020. Jag började min vandring lite förvirrat vid Selångers Kyrkoruin. För mig som inte hade varit i närheten på många år, blev jag glatt överraskad över utvecklingen i området. Så fridfullt, magiskt och spännande.
Det tog ett tag för mig att ”skaka” av mig vardagsstressen innan jag kände mig avslappnad nog i vandrarrollen. Fick inte riktigt förbindelse med den karta som bifogades över leden, och även om leden följde vägen, så blev jag lite halvstressad av att symbolen för leden dröjde lite mellan varven. Men jag har en god syn, så var man bara på sin vakt så dök de upp. Men kanske önskvärt med lite större markeringar för de som har sämre syn.
Genom grönskande hagar och ängar, insupandes doften av färgglada blommor och ko- och hästspill började jag sakta men säkert finna tryggheten i vägen och lunken. Jag tycker allmänt att jag är en ganska van ”promenerare”, men underlaget tog på, kanske också på grund av den 21-24 gradiga värmen, men framförallt för det långa underlaget av asfalt. Men efter dryga 4 km kom också gruset.
Det gäller att ta god tid på sig, för det tar längre tid än vad man kan tro. Men det är ju den tiden man ska ta sig, bara vara och passa på att tanka på av de vackra grönskade vyerna – ahhh… : ) Började så smått verkligen koppla av när jag plötsligt hoppade till (ca 3 m upp kändes det som) av hundskallen från de passerade hundgårdarna : ) Det var som om det var meningen… För när jag efter dryga 9 km kände att det var dags att ”tanka” energi längs det lummiga, mysiga skogspartiet som ledde mot Vattjom, välkomnades jag helt plötsligt av Svartbäckens rastplats. Där kunde jag slänga upp mina lurviga, passa på att slänga lite skräp och lapa lite sol på de fräscha rastbänkarna.
Den där tekakan med det stekta ägget kom till sin rätt och satt som en smäck! Avslutade också med en liten kexchoklad som gjorde mig go och gla! Så där ja, nu var jag redo att köra sista sträckan i en mer rask takt, innan solen kom att steka på för mycket. Några fler människor hade nu börjat vakna till i de närliggande husen jag vandrade längs med. Sista biten började fötterna faktiskt kännas lite möra av asfalten. Skylten pekade uppåt mot Torkarlsberget (inom Tuna församling). Så jag tog spurten uppför backen och njöt av utsikten. Fint område.
Tog mig lite närmre skogen för att se var leden vidare visade… Men vid skylten på plats uppfattade jag det som om att jag hade nått dagens slutdestination första etappens pilgrimsstafett!? Vilket som… Så var jag nöjd över min bedrift att få bevandra den historiska pilgrimsleden som i dagens samhälle och pandemisituation verkligen fyller sin viktiga och behövliga funktion. Tack för ”lånet” av leden och jag ser framemot fler tillfällen att kunna bevandra S:t Olavsleden – vår egen nordiska Camino de Santiago!
Det blev en ”After Walk” med svalkande bad och en jordgubbsmjukglass, mmmm!
So long!
/VandringsSiv”
