Anita Andersson är en van vandrare, med många turer både i fjällmiljö och längs pilgrimsleder i benen. Årets vandring var sedan länge bestämd att bli ytterligare en tur till Camino de Santiago i Spanien, men coronapandemin satte stopp för planerna och resan gick istället norrut. Närmare bestämt till Selånger, och starten av S:t Olavsleden.
– Jag ville verkligen få till en tur, trots pandemin, och fick då tips om S:t Olavsleden av Hali Liddell (en av S:t Olavsledens ambassadörer). Jag som gillar att komma i mål tänkte först att jag skulle börja från mitten för att hinna till Nidarosdomen, men Hali tyckte bestämt att jag skulle börja från början så då fick vägen bli viktigare än målet den här gången, säger Anita Andersson.
Något som visade sig vara smart, då gränsen mellan Sverige och Norge inte hann öppnas under hennes vandring.
Minnesvärda möten
När vi möts har hon varit ute i en dryg vecka, och hunnit med både med- och motgångar.
– Det är utmaningarna som gör att som gör att man växer. Leden är fantastisk och så snart jag känt mig deppig så har det hänt något som vänt det hela. Tommy i Gisselåsen är exempel på en av de eldsjälar som verkligen ger ny energi, och det finns flera sådana stopp längs vägen, säger Anita Andersson.
Även om vandringen bjudit på flera fina möten, är det dock ensamheten som varit jobbigast. Andra pilgrimer har lyst med sin frånvaro och med det något kyligare höstvädret har det även varit tunt med privatpersoner längs med leden.
– Vill du uppleva fantastisk natur och behaglig temperatur så är hösten en perfekt årstid, men vill du ha sällskap så är det något sent. Jag kan sakna att sitta på kvällen och utbyta erfarenheter med andra vandrare, säger Anita Andersson.
Genom sin blogg, www.keepwalkingstaycurious.se, har hon dock flera som dagligen följt hennes vandring digitalt och gett respons som motiverat och peppat henne att fortsätta.
Vandrar utan prestige
En skillnad från tidigare vandringar är att hon denna gång inte varit lika noga med att varje meter ska vandrats, utan blandat vandring med tåg. Ett sätt att kunna undvika den ensliga sträckan över länsgränsen och även andra delar där det varit svårt att hitta boende under lågsäsong.
– Det är bara dumt att ha prestige och tänka ’jag måste vandra och får inte ta tåget’. Det är bättre att kunna anpassa turen efter dagsförutsättningarna, det går ju att komma tillbaka senare och gå det som missats, säger Anita Andersson som valt att inte planera turen alltför noga utan låta det ordna sig allt eftersom.
Denna gång tog vandringen slut i Duved och Sveriges största vattenfall, Tännforsen, men Anita har redan planer på att komma tillbaka för att fullfölja den sista biten till Trondheim.
– Nästa gång kommer jag nog välja att vandra på våren eller tidigare under hösten, säger Anita Andersson.
Anita tipsar:
- Bo på så personliga och små boenden som möjligt, det blir trevligast då. Min favorit längs turen var Gålvikens Pilgrimsboende strax innan Stöde.
- Planera inte för mycket. Oförutsedda saker händer och är en del av tjusningen.
- Ha inte prestige kring att varje meter ska vandras utan anpassa turen efter dagsform och förutsättningar.
Läs mer om Anitas vandring längs S:t Olavsleden på hennes blogg.
